caaaarrrroooo

Står framför spegeln och tänker ”duger dessa kläderna?” Nej. Byter om till klänningen. Igen. Låser dörren och cyklar därifrån. Det tar fem minuter innan jag känner, ”Nej, klänningen var fel” Skulle ha tagit jeansen och linnet istället. Känner paniken. Vill vända hem. Ser folk i jeans överallt. Ångest.

Såhär har jag det. Varje dag. Och jag är säkerligen inte ensam. Säkert finns det en massa tjejer som har det precis som jag. Varför kan vi inte alla duga som vi är, utan alla dessa skönhetsideal? Vi borde sänka kraven på varandra, och framförallt på oss själva. Nu när jag står framför spegeln tänker jag ”Fan va ful jag är”. En dag vill jag kunna stå framför spegeln och tänka ”idag duger jag, idag ser jag bra ut”. Den dagen det sker vill jag känna mig bekväm i mig själv. Jag har detta som mål, att kunna stå framför spegeln och tänka att jag faktiskt duger precis som jag är. Jag vill slippa allt detta tvång om att hela tiden vara perfekt, vill slippa tänka på vad folk tycker och tänker om mig. Vill slippa blickarna, kommenterarna. Varken jag eller någon annan blir snyggare av de elaka kommentarerna och blickarna.

En dag ska jag kunna stå framför spegeln och tänka ”idag duger jag” för att sedan låsa dörren, cykla därifrån med huvudet högt. I den klänning som förut kändes så fel.

Min syster Sofie som skrivit denna, va tycker ni? Ge respons!!